Wednesday, April 30, 2008

om våldtäkt

det är fest och det är i mina ungdoms glansdagar. när jag är på väg från krogen och svänger åt helt fel håll för att gå hem så säger killen jag tar sällskap med "jenny nu är du jävligt full, du bor ditåt" varpå jag svarar "jaha, nej jag ska sova i stan i natt, en kompis är bortrest och jag passar hennes katt och lägenhet" varpå han tjatar sig till att följa med hem för att klappa katten då han hävdar att han älskar katter. killen ifråga har varit tillsammans med en polare till mig och försökt hångla eller hånglat med de flesta av mina polare. jag var misstänksam och tittade skeptiskt på honom och förklarade ytterst tydligt, "ah men calle jag tänker inte knulla med dig om det är det du tror". vilken han aaaaaaabsolut inte menar, utan han vill bara klappa min katt, och uttrycker även hur trött han är på att alla tror att han alltid vill knulla alla. jag menar att han lite grann bäddat för den kommentaren, men i alla fall, han följer med hem, klappar katten och efter ett tag tycker jag att det är dags för honom att gå. då plötsligt tränger han in mig i sovrummet och börjar hångla med mig samtidigt som han knuffar ner mig på sängen och försöker få av mig kläderna samtidigt som han intensivt börjar jucka. slutet på historien blev relativt gott, jag lyckas komma loss och slänger ut honom. eftersom jag förvisso var full, men inte SÅ full. för att jag var tämligen vältränad och kunde göra motstånd.

dock fanns där hos mig i efterhand en känsla av skam. som att jag hade mig själv att skylla. att jag aldrig skulle ha gjort sådär. när jag berättade för några av mina vänner möttes jag också av kommentarerna "men va fan jenny, va trodde du skulle hända" och så vidare. kommentarerna bekräftade vad jag redan kände. det var mitt fel.

för några veckor sedan våldtogs en sjuttonårig flicka i min hemstad. kommentarer jag hörde när jag var hemma var saker som att "jag tycker det låter konstigt, klockan var halv elva och det var en tisdag, vilken sjuttonårig tjej är ute då".

hallå?! världen anropar. vilken sjuttonåring är inte ute och går klockan elva på kvällen? jag kan hitta tusen anledningar. du är trött på dina föräldrar som bråkar. du ska ut och tjuvröka. du är på väg hem från en kompis. du behöver luft för att tänka. du kan inte sova och tar en promenad. eller så ville du bara ta en promenad punkt slut.

har precis läst ut Katarina Wennstams bok "flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt" och känner igen dragen jag ovan beskrivit. i många fall tyvärr ännu värre. flickans sexualhistoria beskrivs i detalj i rättsalen, så även hennes klädsel. och så vidare. om pojkarnas klädsel och rykte sägs ingenting. undertonen är uppenbar, de unga tjejer som våldtas får skylla sig själva. ungdomarna själva verkar också eniga i frågan, att tjejerna får skylla sig själva, att det knappt kan räknas som våldtäkt om tjejen är för full eller om hon redan haft sex med personen som våldtar henne et cetera.

idag när jag är ute ber ofta mina vänner mig skicka SMS när jag är hemma, för att veta att jag kommer hem säkert, länge har jag motsatt mig det hela då jag genom att skicka SMS bekräftar min offersituation. JAG måste tänka på vilken väg JAG tar hem. för det är JAG som måste ta konsekvenserna om något händer för att JAG hade "fel" kläder eller tog "fel" väg hem. idag har jag insett att världen suger och därför skickar jag SMS men det får mig också att bitvis känna mig som ett offer. För varför i helvete är det jag som ska ändra på mitt beteende för att vissa män(niskor) begår våldsbrott som jag sedan får skulden för? Nej. jag citerar Wennstam "Det är vissa män som ska sluta våldta, det är inte alla kvinnor som ska sluta leva ett fritt liv."

4 comments:

  1. fy fan va rätt du har! jag förstår inte sysdvesnkans artikel idag som hävdar att var 5 tillfrågad anser att det är offrets fel i mångt och mycket. världen suger verkligen fett fett fett

    ReplyDelete
  2. En uppmaning till alla er devilwomen som har fått diagnosen jävligt förbannde: uppdatera er blogg LITE oftare så att vi andra jävligt förbannade kan ta del av er bitterhet! Jag har läst om inlägget om våldtäkt en sisådär 25 gånger i ren despertion efter lite vettig bitterhet. Patriarkatet är ett faktum och måste bittras över.

    ReplyDelete
  3. Åh söta Tant Brun! Jag ska genast bättra mig. Det är ju inte så att det saknas fenomen att skriva om. Diagnos kvarstår liksom.

    På tal om inlägget. Jag körde alltid (i min ungdoms gladaste vår) med att "häng på hem, men vi ska bara sova". Å inte en enda gång har nån försökt nåt annat...det skulle möjligtvis vara jag då. Världen är inte bara ond. Jag har i alla fall haft turen att råka ut för normala mansexemplar.

    ReplyDelete
  4. motvalls.. du har råkt ut för heeeeeelt störda män på helt andra sätt. helt undergivna män som bara ger och ger och ger och ger och ger..varför blev du plötsligt nån jävla optimist? du är ju alltid bittrast av alla? jag är oroad. kom hem från stockholm älskling.

    ReplyDelete