Wednesday, September 30, 2009

Ohiah, Anna Anka å jag, vi är från samma stad!

Ni vet vad radioskugga är. Sån har vi här halvvägs upp i bergssluttningen.
Ni kanske minns hur det var att ha långsamt Internet som kostade pengar beroende på hur mycket ni använde det. Så har vi det här. Vår landlady sa upprört "welcome to Africa, this is Africa" när vi var lite förvånade över att det kostar per MB och att vi lyckats överskrida månadsgränsen redan första veckan. Även om det är irriterande och begränsande känner vi att vi kan ha sett betydligt allvarligare tecken på att vi befinner oss i ett utvecklingsland.



Det var när vi tålmodigt streamat (läs buffrat, tittat, buffrat, tittat) oss igenom 17 minuter av det första avsnittet av Hollywoddfruar som vi upptäckte att megabiten var slut. De som skulle räcka en månad. Tur att vi båda känner likadant, att det var värt det. Och tur att vår landlord kan köpa till extra (som vi förstås blir fakturerade för i slutändan).

Så vi har slutat med Hollywoodfruar. Det var 17 riktigt fina minuter. Men vi har helt enkelt inte tid att sitta och buffra två minuter, se en minut. Vi får läsa om spektaklet istället. Och det är när jag läser det här som jag känner att det kanske är lika bra att stå utanför den här debatten.

Diskhandskar

Sofia bad mig köpa diskhandskar igår. Uppdelningen av hushållssysslor hemma hos oss är enkel. Jag planerar och lagar all mat. Jag handlar, oftast ensam. Sofia diskar. Sofia städar. Allt vi vill ha i affären får vi. Har vi bestämt.

Som sagt, Sofia bad mig köpa diskhandskar. När jag letade efter dem i affären hittade jag den här hyllan.



Jag blev plötsligt ambivalent i min kärlek till pick'n pay.

Monday, September 28, 2009

Global füssball nicht ok

Som vår kära landlady förklarade har greenpoint market fått stänga. Efter marknadsnederlaget igår åkte vi ändå en sväng förbi. Jag ville i vilket fall se arenan (den som Zlatan sannolikt inte ska sparka boll på nästa år, moahaha!) som håller på att byggas.



Allt var som sig bör i ett korrupt land. Arenan byggs för fullt. Omgivningen är totalslaktad. Men självklart är spektaklet inhängnat i coca colaskyltar. Och naturligtvis har ett Mc Donalds redan byggts och öppnats.



En bit bort på en parkering hittade vi till vår stora glädje resterna av marknaden som visade sig vara rena giraffmeckat. Jag köpte en sjal. Sofia köpte örhängen. Inga försäljare var vita. Det spelades marimba och solen sken. Bara arenajävlen lämnade en fet skugga.

Pick'n pay...

...är ungefär ett sydafrikanskt ica, i storlek med ica maxi. Tydligen var företaget bland de första i landet med att tillämpa CSR. Känns fint och bra. Särskilt som stället har blivit ett av mina favoritställen i Kapstaden.



Varorna är fräscha, hyllorna är i fin ordning. Det finns gott om lokalproducerat. Ost, frukt, grönt och alla liknande råvaror tycks gå att få i exakt den mängd jag önskar. Det halveras, dubbleras, fixas och trixas. Finast av allt är kanske köttdisken. Styckade djur hackas ner i mindre bitar med god insyn för kunderna. Mindre bitar blir till grytbitar, kotletter eller mals till färs.

Idag hittade jag inga benfria bitar lamm. Det fanns inte heller fick jag veta. Men inom fem minuter hade de från ett stort lamm fixat fram finaste grytbitar åt mig. Exakt på grammet så mycket som jag bad om. 350 gram för 31 rand (ungefär detsamma i kronor). Den här blir det till middag i kväll.

En anställd på pick'n pay tjänar minimum strax under 3000 rand i månaden om jag förstått [läs googlat] det hela rätt. Det är ungefär vad Sofia och jag spenderat där på två veckor.

Som vanligt är det skillnad på folk och folk. Enligt Råd och Rön tjänar andra i Sydafrika så här:

Lantarbetare 1090 rand
Fabriksarbetare drygt 3000 rand
Lärare 7000 rand
Advokat 50 000 rand

Sunday, September 27, 2009

Vi som trodde att apartheid hade upphört...


...hade tydligen fel. Idag var vi på en marknad. Vi väntade oss afrikanskt hantverk. Det var så marknaden utannonserades.

Vi vet inte riktigt om det var det vi fick. På själva marknadsområdet var det glest mellan stånden. Vita försäljare sålde perenner i krukor, hemlagad marmelad, fårskinnstofflor (som jag köpte för att tina upp mina frusna tassar), dörrstoppar i form av tyghundar/tyggrodor, snidade soffbord, handstickade koftor, smycken, smycken, smycken och åter smycken. Innehållet var ungefär detsamma som hantverksmarknaden i Båstad uppvisade i somras. Majoriteten av det jag såg fick mig att höra mormors röst konstatera att "vissa tycker att räligt är grannt".

En smyckesförsäljare gruffade över att kineserna kommer och kollar vad hon gör, sen kopierar de och säljer billigt.

Döm om vår förvåning när det bakom de pittoreska husen fanns en marknadsrad till. Där hade försäljarna markant mörkare hudfärg och sålde zebramönstrade skålar (jag köpte en), nyckelringar av ståltråd och pärlor, tyger osv.

Det kändes konstigt alltsammans.

Thursday, September 24, 2009

Tillfreds hemmafru


Sa jag att vi bodde i nåt slags Hollywood?

På granngatan som vi körde hem längs igår möttes vi av en hög järngrind med massa postlådor utanför. Gated community.

I morse kom trädgårdsmästaren.

Sa jag att jag trivs?

Det kanske har att göra med att jag hade så lite semester i somras och jobbat så mycket ända sedan i våras. Men just nu är allt jag vill att ligga exakt i den här soffan, blicka ut över berget - kanske t o m gå upp på berget nån dag framöver - och läsa böcker.

Inget ger sån tillfredsställelse som att åka till min nya favoritaffär pick'n pay och köpa färsk frukt, grönsaker och lokalproducerad getost, köra hem och tillaga en god sallad, se lite tv, mumsa på en chokladbit, lägga mig med en bok, sova länge, vakna och servera mig själv och Sofia kaffe, juice och grekiskt yoghurt med fruktstallad och valnötter.

Ja jag trivs. Jag behöver sannerligen semester i bemärkelsen sova och ta det lugnt, slippa ta beslut och vara på alerten. Enda gången jag drabbas av skamkänslor är när jag tänker på mina jämnåriga sydafrikanska djävulskvinnor som bor i stadens utkanter i skjul. Har de råd med getost? Åt de också avocadosallad till lunch idag? Hur mycket semester hade de i somras?

Wednesday, September 23, 2009

I wish I knew how it would feel to be free

Män är djur. Vita män är värst. Vita kvinnor är inte långt efter. Ändå är det den vite mannen som är den enda som kommer undan i filmen. Varför kommer HAN undan?

Minns vem som sa det. Minns att det var jag. Minns att det gällde filmen Mammut.

Men det kunde gällt en mängd andra fenomen också. Sydafrika till exempel.

Vi har hyrt in oss i nåt slags Kapstadens Hollywood. Bara bokstäverna saknas på berget bakom oss. På morgonpromenaderna syns bara svarta män (som påtar i trädgårdar, bygger eller kör varor) och svarta kvinnor (som städar, bär barn eller varor). På kvällarna stänger vita människor in sig bakom de taggtrådsförsedda murarna. Det finns en taggtrådssort som är kamouflerad med plastmurgröna.

Våra hyresvärdar är självklart vita. Kvinnan i huset lade vid vårt första möte one-liners såsom:
- It's hard getting a job for me in Cape town compared to Johannesburg, I have my race against me.
- The Green Point market was closed since it was taken over by Nigerians selling drugs. And we DON'T want THAT. (apropå att Sofias favoritmarknad fått lägga ner)

Det är nästan anmärkningsvärt att de har en svart och en vit pudel.

Sofia säger att jag kanske ska sänka musiken lite så att de inte höjer hyran. Lyssna ni också. Lyssna högt.


Vår mur är också en mur. Men åtminstone utan taggtråd.

Tuesday, September 22, 2009

Ser ni Afrikatårtbiten?



Inte vi heller. Så vi känner oss oerhört lugna vad gäller svinis.
Är det nån som vill ha alcogel? Kom hit, det finns gott om i affärerna!

Vägen till Kapstaden

Två djävulskvinnor är framme i Kapstaden. Tacka herren för det. Förra veckan trodde jag knappt att det skulle hända. Förra veckan var för jävlig. Du undrar kanske varför? Då ska jag berätta.

Jag fick en massförfrågan om afterwork. Jag skulle svara till Ida. Jag lyckades svara till hela maillistan med nästan bara folk jag aldrig träffat och som säkert aldrig vill träffa mig heller. Så här skrev jag:

---

Sorry, men jag hinner inte. Å även om jag skulle hinna så orkar jag inte. Å så är jag gnällig också.

Ligger just nu i sängen å tar igen mig (läs: försöker synka ihop fyra to-do-listor med varandra och göra en tidplan för hur de ska hinna bockas av) efter urjobbiga jobbplaneringsdagar, en veckas usel sömn som dessutom bjöd på ovanligt många vagnfel, signalfel, växelfel samt felåkningar med taxi och utskällningar av växeltelefonister (alltså, de skällde ut mig, har jag aldrig varit med om innan), en vansinnig badrumsrenovering där allt som kan gå fel går fel å inget är klart i tid, en splitterny havererad jobbdator. [Ja, jag ser syftningsfelet i förra meningen.]

Say no more?

Jo jag ska säga mer.

Det är massor kvar att göra imorgon innan det bär av till Sydafrika. Mamma är bortrest å svarar inte i telefon. Så jag har gråtit för pappa i telefon över min misär å han gjorde en fin plan för hur jag ska lösa allt när jag - master of planer i vanliga fall när jag orkar å hinner planera å inte är gnällig - bara inte orkade mer. Pappa gör finfina planer för att styra upp mitt liv på distans från en traktorhytt i Skåne.

Nu ska jag bara göra exakt som pappa säger. Det blir säkert jättebra så. Det är så himla moget att vara 30 å inte klara av sitt liv utan att ringa pappa. Det ska bli fint med semester. Fint ska det bli. Ska bara orka imorgon med. Å orka packa.

Jag kommer åka osminkad i stödstrumpor å skitiga kläder (för jag missade tvättiden som jag inte heller hann med för den delen), packa ner skitiga kläder, ha hälften glömt i kransen i en lägenhet där allt är igentejpat och dammigt, vara på pissigt humör, säkert bli åksjuk å kräkas på planet, säkert missa planet, säkert krocka i vänstertrafiken i Kapstaden, säkert få inbrott i den fina lägenheten vi hyrt, säkert krascha min privata dator som nu blivit ett måste för att sköta jobbmailen som jag lovat, säkert missköta jobbmailen, säkert komma hem till ett "Tack, det var kul att du ville jobba på Socialstyrelsen, kul att lära känna dig, men...".

Jag sa att jag var gnällig, va?

Ni får ha en finfin fredagkväll utan mig. Vi ses om fem veckor. Då är jag förhoppningsvis utvilad, har rena kläder, är nyklippt, sminkad och mig själv igen!

---

Så var min förra vecka. Nu är jag framme. Det blev ganska mycket som jag förutspådde. Jag vaknade på lördagsmorgonen klockan fyra med världens magsmärtor. Höll på att svimma i badrummet. Fick ligga naken på soffan och svettas. Kändes som om nån opererat in knivar i min mage. Lyckades äta åksjuktablett, ipren och lite fil. Ringde en taxi. Åkte den hela vägen till Arlanda. Knivarna högg. Sen somnade jag på första planet. Knivarna har avtagit lite i taget. Illamåendet har släppt. Jag åkte i skitiga kläder, osminkad.

Sen kom vår ena väska inte fram. Den med Sofias saker. Men som lyckats få min bagage-tag på Arlanda. Så det blev förvirrat vad som gällde försäkringswise. Vi har shoppat lite nytt och hoppas att det löser sig på sikt. Det säger i alla fall både KLM och Swedbank att det ska.

Lärdom: betala ALLTID era resor med visakort alternativt med Internetbanklösning från ett konto som det finns ett visakort kopplat till. Då går det lika bra som för oss.

De här finns i vår trädgård.

Jag tror jag ska tillbringa lite tid där. Sen hörs vi igen!

Tuesday, September 1, 2009

Skönhet...

...kommer inifrån. Och från Saudiarabien. Jag tror bestämt att jag ska ställa upp nästa år iklädd mina egyptiska kvinnokläder.

Tror att jag har större chanser där än i Miss Landmine (och så denna). Med tanke på att jag ännu har alla armar och ben kvar.