Thursday, October 22, 2009

The never ending badrumsstory

Jag satt på tunnelbanan igår och hörde mannen bredvid säga i mobiltelefon till någon: ”le och var glad för det kunde vara värre, och jag log och var glad och det blev värre”.

Denna gamla sanning säger rätt mycket om den här följetongen. Förra veckan skulle min firma ha blivit klar. Igår skulle det slutbesiktigas. Jag åkte dit i tisdags för att ta en titt i förväg. Badrummet var okej bortsett från ett antal skavanker som ska åtgärdas. Men jag har ingen förmåga att glädjas eller tycka det var fint. Hur badrummet än ser ut kan det aldrig bli värt den här ångesten. Inte nu, inte sen.

Köket var värre. Fortfarande ingen el. Märkligt kupad parkett. Stinkande mögelvatten som rann ut ur kylen när solrosen och jag lyckades dra fram den. Mögelfläckar på parketten vid kanten till nåt slags betonggolv där kylen stått. Vi testbytte alla säkringar. Fortfarande ingen el.

Så jag ringde firman för att boka besiktningstid och säga till om elen. Då berättade projektledare att de redan hade tagit dit en elektriker. Han hade tittat och mätt och konstaterat att elen till köket är helt avklippt. Kökselen gick tydligen via det gamla elementet i badrummet. Så får el inte kopplas. Särskilt inte till kyl och frys. Så de hade inte åtgärdat något. De menar att kökselen inte har med badrummet att göra och inte är deras jobb.

Jag kan med lilltån räkna ut att det här luktar skunk. Självklart brydde sig hantverkarna som klippte elen inte om konsekvenserna eftersom de inte ens brydde sig om att kontakta mig om vad som hänt så att jag kunnat undvika kyl-frys-mögel-vatten-golvläckage-helvetet. De säger att de inte märkte vad som hänt och att de inte varit i köket. Men solrosen kunde se att de visst varit i köket när han upptäckte haveriet. Hur kunde de då INTE känna normal medmänsklig ansvarskänsla och kolla kyl och frys och ringa mig? Och hur kunde de påstå att det "bara var en säkring" när jag hörde av mig om det som hänt?

Jag sov nästan inte alls mellan tisdag och onsdag. Jag tänkte på mantrat ”skaffa pengarna först” och på att min kassa snart är tom om det här fortsätter. Jag tänkte på att jag inte ens skulle kunna få kontrakt på en hyresrätt när jag inte kan betala mina ständigt ökande renoveringsräkningar. Jag tänkte på att min mobil nästan är död, att min dator håller på att kollapsa och på hur jag ska få råd med nya. På morgonen ringde solrosen sin pappa, jag ringde min pappa, HSB, bostadsrättsföreningens ordförande och till slut länsförsäkringar.

Gud finns. Och hon verkar vara god. Ni kanske inte visste det, men hon jobbar på länsförsäkringar och tar hand om bostadsrättsägare på gränsen till sammanbrott. Hon säger sånt som att länsförsäkringar ska skicka hem en byggexpert till mig för att kolla elen, kolla kylen och mäta fukten i golvet. Min hemförsäkring kommer sannolikt att bekosta det som behövs göras PLUS ge ersättning för all förstörd mat (plommonen, krusbärsmarmelanden, rabarbern och allt annat). Om de kommer fram till att nåt är byggfirmans fel kommer länsförsäkringar att föra diskussionen med firman.

Det här låter för bra för att vara sant. Det kommer säkert snart en käpp i det här hjulet också.

Monday, October 12, 2009

Hur vi firar fredspriset?


Genom att åka på marknad och köpa en Mandelaväska och en Obamaklocka att pryda vårt hem med förstås. Och medan vi funderar på om vi ska köpa båda eller bara en av dem och i så fall i vilken storlek påminner vi oss också om att det kanske är omoraliskt att köpa två saker med mansporträtt sådär. Sen rannsakar vi oss själva och kommer på att det är betydligt mycket bättre att köpa prylar med bra män på än prylar med antifeministiska kvinnor på, kvinnor som går patriarkatets ärenden. Och så betalar vi och är glada!

Friday, October 9, 2009

Brott och straff

Häromdan körde jag nästan på en crime preventionbil. De har såna här. Sofia säger att det farligaste man[1] kan göra är att sitta ner offentligt på dagtid. Då kan man ge sig den på att crime prevention kör upp, lägger en över bilen och går igenom fickorna. Vi har sett det ske flera gånger. Skönt att jag lyckades bromsa i tid. Skönt också att sexualbrotten minskar i landets region med högst brottslighet totalt sett.



[1] Ja jag skriver man. För det är i synnerhet män som hänger i klungor på stan på dagarna och det är bara män jag sett bli omhändertagna.

Thursday, October 8, 2009

Hur är det möjligt? Kvinna frågar sig gång på gång.


På förstasidan på dagens Cape Times. FÖRSTASIDAN.

Skilda världar, samma patriarkat

Vi var på besök hos J häromdan. Hon bor i Bonteheuwel. Det är ingen kåkstad med skjul. Men det räknas ändock som township. Husen saknar uppvärmning och isolering. En tredjedel av de vuxna är arbetslösa.

J bor med sin mormor. Och sin mamma. Och sin mammas syster. Och hennes två barn. Och sin döda brors två barn.

Ja jag tror att det var alla. Det kan ha varit nån som inte egentligen bodde där. Och det kan vara ytterligare nån som bor där. Och i vilket fall bor de som kanske inte bor där i närheten. Flera hus pekades ut som nåt med "family". Huset tvärsöver gatan pekades ut som ett ställe där det går att köpa metamfetamin.

Det nämndes mycket family. Men jag lade märke till att all fokus var på kvinnorna. De få män som nämndes var antingen döda eller dåliga. En "new boyfriend" till nån kom också på tal. Jag antar att de fortfarande har hopp om honom.

J betalar skolavgifterna för sin döda brors barn. Och för sin ena kusin. Hon har en helt annan dröm och plan men nu jobbar hon med hiv/aids. Precis som jag. Men det är skillnad. I Js projekt hivtestas studenter och får sina resultat i skolan. De hittar nån positiv varje dag.


(Det blir inga bilder på J eller hennes familj och det är inte hennes hus på bilden. Jag vet inte vad de skulle tycka och jag har svårt att översätta det här på ett sätt för att be om lov.)

Wednesday, October 7, 2009

Dagens fångst...

...blev två män och en kvinna för kemipriset.

Jag kan inget om kemi. Jag är nog, för att uttrycka det milt, ointresserad. En som däremot både kan och tycks bry sig är Karin Bojs (ännu bättre här). Vad grym hon är, denna Bojs! Ständigt med kloka och bra artiklar i DN.

Något som dock irriterar mig är benämningen DN Vetenskap. Redaktionen borde snarast byta namn till DN naturetenskap/teknik/klimat. För när behandlade de senast sociologi, genusvetenskap eller lingvistik? De är väl också vetenskaper? Eller?

Tuesday, October 6, 2009

Fysikpriset 2009...

...går till tre män. Skönt. Då är balansen återställd efter gårdagens kvinnodominans.

Förra året var det kvarkar. I år är det fiberoptik och bildskärmsteknik. Sånt som framför allt finns i leksaker för vuxna män.

Längtan till hyresrätten

"Det kan i alla fall bara gå åt ett håll, det kan ju inte blir värre" tänkte du kanske om du orkade läsa klart det här inlägget.
Men jag ska berätta för dig. Jag vet att det kan bli hur illa som helst. Jag vet vad betydligt mycket värre är. Och hur det känns.

Så här känns det som om kvinna vill göra:


När solrosen dokumenterat förödelsen, städat upp det skabbiga eländet till lägenhet och fått hyfsat betryggande info från försäkringsbolaget på måndagen kändes allt bättre. Hemförsäkringen ger till den facila självrisken på 1500 pix ersättning för all mat samt om så behövs nytt golv och ny kyl/frys. Det enda som oroar mig en aning på den punkten är huruvida vi kommer att bli överens om värdet på prima skånsk rabarber och hemkokt sylt.

Dessutom hade byggfirman ringt solrosen och sagt att de inte blir klara den här veckan så han skulle slippa hela mäklarvärering-intyg-bank-fullmakt-betala-räkningshistorien. Kalas.

Så pustade jag sakta, lite i taget ut. Sakta. Lite i taget.

Det skulle jag förstås inte ha gjort. Jag skulle ha hållit andan. I förmiddags när jag som bäst jobbade och skrev en projektplan dök solrosen upp på chatten.

solrosen: fy fan!

jag: vad?

solrosen: golvkaklet räckte inte, har du artikelnummret till de plattorna?

jag: nej det är på fakturan kanske, jag lämnade ju alla de pappren hos dig.

solrosen: ja jo jag vet inte. alex ringde och sa att det fattas 20 plattor. jag får åka dit och hämta plattor och sen gå till kakelaffären och höra på lunchen.

jag: fy fan alltså.

solrosen: det ordnar sig. vad fan ska vi göra om de inte har samma sort?

jag: bränn ner hela helvetet

solrosen: kan du försöka komma på vad de hette

jag: jo jag letar för fullt. hinner du det här?

solrosen: ja

jag: men ditt jobb?

solrosen: har ju inte så mycket val =) ta det lugnt, vi fixar det här. problemet är liksom att det sitter en kakelplattsmänniska i kransen och väntar på mer plattor.

jag: ok, men var var det inte lagt?

solrosen: närmast dörren

jag: kan man lägga annan färg där? som nåt slags dörrmatta?

solrosen: nej, det tror jag inte du vill

jag: nej jag vill dö

solrosen: jag sticker nu. var beredd på att kanske ringa

jag: jag har aldrig varit mer beredd!

När Sofia frågade vad jag ville äta till lunch svarade jag "gift". Men vi åt potatiscurry med raita.

Precis innan maten var klar ringde solrosen. Han hade talat ryska och kroppsspråk med kakelsättaren, fått med en platta till kakelaffären, gått dit och de hade kvar!

Fattar ni?!? De hade kvar av kaklet som var utgående redan för två månader sedan (och säkert är hopplöst ute å fel å fult så att alla utom jag fattar att det kommer sänka värdet på lägenheten)! Och fattar ni att solrosen bar hem det på sina starka armar till ryssarna?

Det finns inte maken till så fin solros på hela jorden. Ikväll ska han dessutom tillbaks till kransen och instruera H och M i badrumsbestyren så att de kan vara back-up när han åker hit för att välförtjänt vila upp sig. Fina, fina människor. Jag börjar gråta bara jag tänker på er. Jag är så utmattad att jag precis tröståt resterna av gårdagens kolasås med träslev direkt ur kastrullen som mellanmål.

Har ni hajat sensmoralen i den här historien (som säkert inte är slut på långa vägar): Skaffa pengar, skaffa storfamilj!

Könshår

Det är bara ett år sedan jag skrev det här.

Nu ryktas det till min stora glädje att den här filmen slår ett slag för könshårets vara och här tas frågan upp (kommentarerna är det mest intressanta). På sistone har jag också till min stora glädje noterat att det på SATS blivit mycket större mångfald i det här med könshår.

De här kan vara bland det mest komiska jag sett på länge:


Jag antar att jag under de senaste femton åren borde ha sett massor av rakade kön med tanke på hur modet sägs vara. Men faktum är att jag aldrig har mött en snopp à la brazilian. Och så länge jag gick i skolan såg jag aldrig nån i omklädningsrummet med mer än på sin höjd ansad bikinilinje. Vad säger övriga djävulskvinnor och andra läsare?

Monday, October 5, 2009

Medicinpriset 2009...

...går till två kvinnor och en man.

– Det är första gången någonsin som två kvinnor får dela på ett Nobelpris, vilket förstås är extra roligt, säger Karin Bojs till DN.se.

Bara en sån sak.

Nu ska jag gå på capoeira och förlänga telomererna lite.

Sunday, October 4, 2009

Bostadsrätt bortskänkes omgående

Kanske orkade du aldrig läsa klart det här gnälliga inlägget. Helt förståeligt. Men om du gjorde det: lova att aldrig fråga hur det sen gick med min badrumsrenovering. Jag orkar inte prata om den. Jag orkar skriva om den en gång så håll tillgodo. Vi tar det från början. Och vi får lov att vara precis hur gnälliga vi vill.

Så här såg det ut i juni. Det som inte syns är den spruckna, föråldrade ej godkända golvbrunnen. Det som syns är ett extremt fult inrett badrum.

I juni kontaktade jag två badrumsfirmor för att de skulle lämna offerter på en helrenovering. En av dem gjorde det, en kom och kollade men lämnade aldrig nån offert. Samtidigt kontaktade jag min bostadsrättsförening (För att reglerna är såna att vi måste ha tillstånd för alla renoveringar eftersom husen är så gamla. Dessutom genomförs stambyten etappvis i samband med att folk just renoverar sina badrum och då har föreningen en firma som har avtal på att utföra den biten enhetligt). Percy från föreningen kom å rekade å allt var okej på den fronten.

I juli kontaktade jag firman som låtit bli att lämna offert (samma helsvennefirma som föreningen anlitar för stambyte). Fick veta av deras sommarreceptionist att de var borta till 12 augusti. Inte heller efter det återkom de med offert. De kickade därmed sig själva ut ur leken så att säga. Men vi ska återkomma till dem...

Jag kontaktade ytterligare fyra firmor som kom och kollade. Tre lämnade offert. Enda svennefirman lät bli. Så valde jag en firma. Inte den med lägst pris utan den med bäst specifikationer och förslag till seriösa avtal, en svensktalande projektledare som skulle kunna kommunicera med föreningen, stambytesfirman (som vi nu återkommer till eftersom de sa att det är två dagars jobb. Om det nu ens skulle behövas bytas stam) etc.

Jag sa att det måste vara klart till den 19 september. Min firma sa att det skulle ta max 3 veckor totalt så om det sattes igång den 19 augusti skulle vi ha gott om tid även om det behövdes stambytas ett par dar.

Starten blev försenad till den 24e men vi skrev kontrakt den 19e. Den 22e hyrde jag en bil och körde med min solros som hjälp och mentalt stöd under dramatiska former till tre olika varuhus och köpte 20 kvadrat kakel, 5 kvadrat klinker, badkar, toastol, handfat, blandare, skåp och allt annat smått som jag fått specat. Det tog 4,5 timmar exakt och då hann jag även backa på en bil, bli utskälld av en djävulsk kvinna (ej på något sätt att förväxla med en djävulskvinna) samt bära in alltsammans i min lägenhet. Sa jag att kakel och klinker väger runt 15 kilo per kvadrat?

Sen började min firma. Allt gick prima. Allt var så snyggt gjort. Rent, prydligt, fint. Så här såg det ut när de var klara med utrivningen.

Då kom svennefirman och sa att det behövdes stambytas. Jag sa att de räknade med ett par dagars jobb, va?

Det tog två veckor. För föreningen skulle gnälla om ett intyg. Och sen skulle föreningen ta ett beslut. Och först därefter skulle stambytesfirman kunna börja. Och mitt i den här långa förhandlingen visade det sig att en del av rörarbetena varken skulle omfattas av föreningens avtal med stambytesfirman eller mitt kontrakt med min firma. Och vem tror ni får betala då? Vem tror ni dessutom får betala för att de ska ändra rören och blandaren till köket när stambytet visade sig kräva det?

Jo det fick jag. Och det kändes okej bara det skulle bli ordnat och klart till den 19e. Det blev det inte. Rörmokaren som jobbar för min firma kunde typ den 14e konstatera att rörvarianten som stambytesfirman dragit var av en sällsynt variant som han sällan sett. 10 mm istället för 8 mm. Eller om det var 8 mm istället för 10 mm. Jag vet inte. Jag vet bara att det inte skulle funka med blandare och toastol som jag köpt. Å att bytesrättstiden på dessa precis hade passerats. Det var här nånstans jag samtidigt hade vansinnigt mycket jobb på jobbet och ägnade all fritid åt att fixa bank, fullmakter, värderingsmäklare, de sista badrumsinredningsprylarna samt åt att instruera solrosen om hur han skulle kunna ta över slutbesiktningen av badrummet när jag var i Sydafrika. Det var här nånstans jag också hade ett nätt sammanbrott över telefon med papsen.

Rörmokaren visade sig i alla fall vara ett prima exemplar som hittade kreativa lösningar så jag slapp erbjuda sexuella tjänster till Hornbachs samlade försäljarkår för att få byta. Så den 21e skulle de vara igång igen. Det var de också. Men det tar tid att gjuta ett golv. Det är oklart om de ens är klara den 9e, dvs. dagen innan solrosen också lämnar stan för 10 dagars välbehövlig semester.

Om de ÄR klara måste solrosen slutbesiktiga och ta dit min banks mäklare för värdering så att denna hinner skriva intyg till banken och jag beviljas lånet för slutbetalning senast 10 dagar efter slutbesiktningen då fakturan ska betalas. Om de däremot INTE är klara måste firman gå med på att slutbesiktningen dröjer tills solrosen är tillbaks den 19e alternativt jag själv är åter den 20e förstås. Min firma har varit kalasfin. De har jobbat på bra och löst saker. Men att skjuta på slutbesiktning och betalning verkar de inte det minsta sugna på. De tror sig bli klara den 9e eller 10e å då vill de ha slutbesiktning. Punkt. Så IFALL de skulle hinna bli klara måste solrosen ta det tunga ansvaret för slutbesiktningen och jag sannolikt tömma mina konton för att betala räkningen, åka hem och fixa mäklarvärderingen och sen vänta på att få in lånebeloppet på mitt konto.

Så för att kolla min post och få pejl på hur projektet verkade ligga till i tiden åkte solrosen till lägenheten idag. Sen ringde han mig när jag väntade på min lunch på en högkolonial vingård efter ett underbart kyrkobesök i kåkstaden Lwandle bredvid det här museet som dessvärre inte var öppet. Den där chorizorisotton jag beställt åt jag inte mycket av.

Det visade sig nämligen att badrummet förvisso verkar vara på g. Men att elen av outgrundliga anledningar är avstängd till mitt kök. Att kyl och frys är avstängda och att allt som fanns i frysen ruttnat och att det runnit ut odefinierbar illaluktande vätska på golvet som möglat.

Alla körsbär. Alla plommon. All rabarber. Alla krusbär. Alla färska kryddor. Marmeladerna och sylten jag kokt och frusit in. Allt detta som jag med varsam hand flugit i kylväskor från Skåne för att förgylla Stockholmsvintern med. Allt fick solrosen slänga. Inklusive de tre olika varianterna syltgrottorna som jag frusit in i olika tupperwareburkar. Inklusive de alldeles nya gammeldags glasburkarna med körsbär i konjak.

Jag smsade i panik badrumsfirman som svarade att de inte stängt av nån el utan att en säkring måste ha gått. Det stämmer säkert men jag kan ändå tycka att det är märkligt att ingen hantverkare noterat vad som hänt i köket med tanke på att det enligt solrosen inte precis luktade färska (men säkert ruttna) hallon.

Stackars, stackars solrosen behövde inte bara dokumentera förödelsen och städa upp efter den (hur det nu gick i en lägenhet som saknar el och vatten). Han fick även ringa mitt försäkringsbolag och anmäla det hela. De hade den dåliga smaken att vara snorkiga och påstå att de på söndagskvällar priar folk vars hus brunnit ner, inte semestrande flickvänner vars krusbär fick slängas (jag kanske byter försäkringsbolag på sikt).

Jag har spenderat så mycket pengar på det här badrumskalaset (som för övrigt är MITT kalas så jag gråter precis så mycket som jag vill). Men pengar är (tacka herren för det) ett av mina mindre problem. Det är förståndet som är mitt stora. Och ja, jag försöker tänka på alla fina djävulskvinnor i kåkstäderna i Kapstaden som inte ens har ett badrum. Men det hjälper inte. Jag blir bara avundsjuk och vill byta.

Friday, October 2, 2009

Mammor och pappor och barn

Mammor är tjatiga. Pappor är roliga - när de är närvarande alltså.
Om vi ska nå förändring är det himla bra med män som säger det.

Än viktigare är det med män som gör annorlunda, bryter mönstren, visar sina egna och andras barn att det finns variation. Att också pappor kan vara tjatiga, krävande och ta disken. Samtidigt som mammor struntar i disken för att spela fotboll i trädgården istället.

Min egen pappa var ovanligt närvarande tror jag. Han jobbade hemma och fanns nästan alltid tillgänglig. Jag minns hur han läste läxor med mig och hur han tapetserade och inredde Barbiehus av kartonger med mig när mina kompisar hade fått plasthus från leksaksaffären. Däremellan tjatade han också ganska mycket. Om att tvätta händerna, inte gå in med skorna, vara tyst när väderleksrapporten sändes, torka katternas tassar, plocka undan från köksbordet, inte ha kläder i fåtöljen på rummet, vikten av att kunna skilja på sädeslagen[1], inte ha pianonoter på golvet, inte ställa skolväskan mitt på köksgolvet. Och framför allt - att INTE hoppa ur skorna precis innanför ytterdörren.

Jag tror som sagt att min pappa varit avsevärt bättre än många. Ändå kan jag definitivt se de traditionella könsrollerna i min familj. Mamma handlade och lagade all mat (som vi inte hade vett att uppskatta tillräckligt), kom ihåg födelsedagar, packade gympaväskor, tog oss till frisören och lagade våra kläder. Men det var också ofta hon som tog oss på sommarland, följde med på skolutflykter, läger, teater, konsert och tivoli. Och även om pappa bytte däck på bilen var det också han som stod för julkaksbaket, disken, potatisskalningen och mycket av tvätten (som mamma förvisso sen vek).

Jag gissar att jag var ganska bortskämd. Jag kunde alltid åka på läger och gå på olika fritidsaktiviteter. Jag tänkte aldrig ens tanken som min kompis med ensamstående mamma berättade att hennes lillebror uttalade högt på ica när han fått order om att inte tjata om godis: mamma, har vi råd med Kalles kaviar?

Och när min egen lillebrors kompis stolt berättade att "imorgon får mamma lön" tror jag inte att vi förstod vad han menade. Månadslönebegreppet är ytterst irrelevant på en gård. Dessutom fanns det alltid fanns en buffert som gjorde oss barn omedvetna om sånt som "den tjugofemte".

Mina föräldrar lärde mig att allting var möjligt. Kanske inte direkt och kanske inte allt samtidigt. Men jag minns ytterst få direkta nej[2].

- Jaha, du vill gå en skrivarkurs. Vad kul. Jaså den kostar tusen kronor. Tja, på att rensa en rabatt tjänar du 50 och vi har ju ganska många rabatter. Måla en husvägg ger en hundring. Du vill på orkesterresan till Frankrike också säger du. Och du vill inte förnedra dig med att sälja bingolotter utanför ica. Nähä. Nej, det är klart. Det behöver ju städas på vinden. Och snart är de röda vinbären klara. De behöver ju plockas.


[1] När han var riktigt irriterad anklagade han oss för att inte kunna se skillnad på en ko och en gris.

[2] Jag minns två nej tydligt. Det första var när jag ville åka på samma konfirmationsläger som min kompis. Det visade sig arrangeras av en baptistkyrka. Det andra var när jag ville köra med pappas bil till Roskildefestivalen.