Till mitt 14-åriga jag

Kära 14-åriga motvalls,
Du lilla, smala, taniga flicka som önskar dig bröst å kurvor å vars mamma syr in x-smallbyxorna över höfterna å lyssnar på dig när du hatar ditt tunna, raka hår. Det är så mycket jag skulle vilja säga dig. Det där om hjärtan som ska komma att krossas, osäkerheten kring vad du ska plugga, brösten som kommer... Men vi hoppar över det idag. Vi håller oss till det viktigaste.

Du har rätt. De andra kanske skrattar eller suckar, kallar dig obstinat å tjatig. Men du har rätt när du påpekar hur de, och än värre, hur även de vuxna omkring dig beter sig illa.

Orkesterledaren som säger att du å de andra tjejerna på klarinett ska vara tystare så att killen på trumpet hörs bättre. Läraren som väljer att blunda för klasskamraternas glåpord till varandra och ibland använder fula smeknamn själv. Tjejen i parallellklassen som säger åt dig att "du kommer också förstå hur det är att banta när du kommer i puberteten". Läraren som placerar dig mellan de två stökigaste killarna på matten. Läraren som tvingar dig att göra ett grupparbete i svenska med hon som har så grav dyslexi att hon inte kan stava till sitt eget namn.

Det kommer en dag då du bestämmer åtminstone en hel del själv å när du kan använda dina erfarenheter till något meningsfullt. Att du är frustrerad nu 1993 är bara naturligt. Tyvärr. Jag kan inte säga till dig att "om ett år eller två kommer det här att vara över" För det här är sånt som "om ett år eller två är det aldrig över".

Så älta inte det här när du blir äldre. Men banalisera det inte heller. Använd dina erfarenheter till något konstruktivt. Dra nytta av din förmåga att säga ifrån när du eller andra behandlas orättvist. Å när du får en egen dotter år 2011 - gör då allt som står i din makt för att hon ska ha alla möjligheter i världen och lär henne att inte heller hon behöver ta skit.