Livet är för kort för att äta äcklig mat

Många bloggar om viktmissnöje. Ellen skrev om det här i relation till barnen. Anna har tröttnat.

När jag var liten tyckte jag inte om mat. Jag åt välling som huvudföda fram till efter att jag börjat skolan. Det mesta av riktig mat petade jag i. Godis, kakor å glass gick ner i mängder. Jag var jättesmal å tanig å skolsköterskan kallade mig på samtal om min ätstörning för hon trodde att jag bantade. När jag sa att jag åt gräddglass till mellanmål fick jag beröm. Jag hatade idrott, skolgympa å allt vad fysisk aktivitet hette. Jag var rädd för bollar. Ännu räddare för att jag skulle bli smalare om jag tränade. Så vill jag inte att min dotter ska känna i framtiden. När min kusin gick på dagis ville hon banta. Så vill jag inte heller att Edith ska känna.

Nån gång på gymnasiet fick jag vegetarisk kost i skolan, då började jag äta lunch för första gången. Efter gymnasiet bodde jag själv å lagade min egen mat. Ju längre tiden gick, desto mer åt jag. När jag fick nåt slags självbestämmande över mat å ätande märkte jag att jag ju tyckte om mat. Idag skulle jag säga att god å bra mat är ett av mina största intressen. Vi lagar mat med bra råvaror, bakar egna kakor, syltar, saftar osv. Vi brukar säga att livet är för kort för att äta äcklig mat.

Nån gång i 20-årsåldern började min kropp också få lite mer former. Som om jag utvecklades sent men nu kom ikapp. Från studenten till jag var sisådär 27 år gick jag upp 10 kg. Jag var i högsta grad normalviktig då på typ 55 kg. Å när jag började träna, springa å ta bättre hand om mig märkte jag att kroppen mådde mycket bättre. Å jag tyckte om hur jag såg ut.

När jag var gravid gick jag upp 20 kg. Det vantrivdes jag nåt enormt med. Ryggen å höften strejkade. Jag kände mig svag, klumpig å orörlig. Trots att jag försökte röra på mig å träna gillade jag inte alls förändringarna. Särskilt trist känns det att brösten gick från en nätt variant till E-kupa för att sen under amningen öka till H-kupa. Inte nog med att jag för första gången i mitt liv inte gillar hur de ser ut, de ger ryggont också. Faktum är att det förvånar mig hur mycket kroppen förändrades. Jag hade räknat med vissa förändringar men inte andra. Å jag tror det vore bra för min rygg att omvandla fett till muskler på min överkropp. Jag skulle säga att mitt ideal för att må bäst är 52-54 lätt tränade kilon så att jag har muskler å orkar mer. Hoppas komma till det snart igen.

Jag vill tillbaks till det där att vara nöjd å gilla det jag ser i spegeln. Att jag bloggar varje vecka om hur kroppen ändras efter graviditeten är ett sätt att reflektera över det å sporra mig själv när jag mest av allt vill äta glass till lunch. Enbart vikt säger inte allt. Inte mått heller. Å inget av det är viktigt om kroppen i sig håller för det vi vill ha den till. Jag tycker inte det behöver vara fult eller fel att ha sin kropp som ett projekt inom hälsosamma ramar. Det kan vara ett sätt att ta hand om sig själv å nå positiva mål. Mitt mål är tjejvasan 2012. Då ska jag vara stark, vältränad å nöjd. Jag är säker på att det kommer gå bra.

Om en månad ska Edith börja med smakportioner mat. Så hur är jag en god förebild? Hur ska hennes relation till ätandet å den egna kroppen bli positivt? Jag vill vara nöjd å utstråla det. Jag vill kunna bjuda henne goda smaker - rabarberkompott, köttbulle, krämig yoghurt, ostsmörgås, kanelbulle, potatismos - å hoppas så innerligt att hon ska gilla mat mer än jag gjorde som liten.  Å jag vill kunna visa henne att det är kul å bra att röra på sig, att kroppen håller bättre till allt vi vill göra om vi tar hand om den. Jag hoppas Edith kommer å hejar på mig i Mora nästa år.