Monday, October 17, 2016

Mitt enda liv

Ingen vill gå och lägga sig. 

Jag tittar på solrosen och säger: du kan välja - fixa köket eller natta barnen efter att vi hjälpta åt att göra dem klara. Han väljer köket. 

Vi dansar. Säger jag. Alla skriker NEJ. Jag startar Spotify med vänster och lyfter upp E med höger. 

Här är allting som jag drömde om. Här är  allting som jag hoppades på.
Här är allting som jag vågade bara modet räckte till.

Jag dansar in i badrummet. Solrosen dansar efter. Vi dansar, sjunger med, borstar tänder, tvättar händer, sjunger högre, smörjer, tar på pyjamas, skakar rumpa, sjunger falska stämmor. Barnen skrattar. Ropar: mera mera dansa, ta mig nu, dansa.

Jag sneglar på solrosen och hjärtat fylls till brädden av värme. Vi. Ett team. Ett radarpar. Två strävsamma ardennerhästar. Vi står i bredd. 

Mitt enda liv, det enda liv jag nånsin velat ha.

Jag visste bara inte att det var dans i ett badrum en måndagkväll jag drömde om.

Sunday, October 16, 2016

Om allt jag må berätta

Röda löv. Jag älskar dem. Mot betong eller tegel.

Läser Lucia Berlin och förstår inte hajpen. Jhumpa Lahiri 4-ever.

Lillebrodern har slutat med napp. Så lätt det gick!

Solrosen är sjuk. Jag drar lasset under parollen: den som ger ska få.

Vi bygger lego hemma. Alla älskar lego. Jag måste akta mig för att inte okynnesköpa mera lego bara för att.

Jag unnar mig diverse kultur och äta ute. Men traderar hem vinterkläder till barnen.

Jag jobbar och det går nästan bara bra jämt. Ingen stress, trots en hel del som hänger över mig, utan en sak i taget. Och ingen klagar. Jag får massa cred. Ändå tänker jag:

Någon ny bebis gör sig tydligen inte besvär att komma till oss. Tänker på att jag skulle varit föräldraledig nu. Glorifierar det en del. Och känner att något fattas mig.

Nästa år ska jag ha som mål att läsa 30 böcker. Minst. När jag nått årets mål, 24 eller 26 tror jag det var, slutade jag läsa och började slentriangoogla skräp i stället. Som när jag nått ett träningsmål. 

Storasystern är klok och fin och emellanåt enerverande och extremt lik mig till sättet i det där. Fast hon är inte disträ som jag tror att jag kan vara. Dåligt bordsskick har hon, men är fantastisk mot sin bror. Rakt igenom fantastisk. 

På onsdag ska jag vara ledig och vara med barnen på förskolan.

Jag ser Paradise hotel. Och Bonde söker fru. Jag tänker på hur mycket jag skulle hinna läsa om bara...

Bilen har körförbud. Jag orkar inte ta tag i det. Och jag vill inte betala för vad det än må vara.

Jag lyssnar på Björn Lindeblad och försöker ta till mig av sånt som "meningen med livet är att hitta sin gåva och ge bort den". Det är pretto och flummigt och vettigt men ack så mycket lättare sagt än gjort för nån som övar på ödmjukhet, diskretion och generositet.

Jag lyssnar på USA-valpodden och är nervös över hur det ska gå.

Jag lyssnar på Kent och Hidden Cameras. Orkar inte ta in nytt.

Jag lutar åt att Bob Dylan inte borde fått litteraturpriset. (Men tycker å andra sidan inte att Astrid Lindgren borde fått det heller).

Jag önskar mig nya temuggar i julklapp. 


Eller är det jag som inte accepterar att kallprat är nödvändigt för att lära känna folk?

Ovanför molnen. Kvällsljuset som snart ska övergå i skymning nedanför det ulliga molntäcket. På väg hem. Har tröttnat på att lyssna på Värvetintervjun med Pernilla August (vad de babblar!) och vill ha musik i lurarna. Enda skivan jag har tillgänglig offline på telefonen visar sig vara Best of Lightning Seeds. Funkar.

Jag njuter av ensamheten på planet. Medan kollegorna från andra länder som jag har tillbringat två dagar med aldrig tycks få nog av nätverkande och sociala aktiviteter tankar jag nu tystnad (ja och poddar) och att få vara själv med mina tankar och min bok. Det känns som om jag ligger efter, som om depån måste fyllas på, med tid med mig själv. 

Det är inte att jag inte är social. Jag kan bli hög på fina och meningsfulla samtal. Men jag får krypningar i hela kroppen av kallprat. Det skriker inuti mig att det är slöseri med tid när jag tvingas in i så kallat nätverkande.

Jag försökte på alla tänkbara sätt ta mig ur en gemensam middag igårkväll. Men icke. De andra anpassade sig så rart efter mig när jag sa att jag var hungrig. 

Så sitter jag där och känner hur jag säger noll och inget av värde. Och att jag inte orkar engagera mig i vad de andra säger heller. Jag drar Nordkoreakortet för att ha något att säga när det pratas resor. Jag berättar att jag kan prata lite thai när jag får frågan om jag gillar thaimat - och en man som enligt egen utsago reser till Thailand två ggr om året blir exalterad och ska stajla och så ska HAN beställa vår mat på thai. Och han uttalar det mesta fel och jag tänker att ingen kvinna skulle ha gjort så. 

I morse tog jag en morgonpromenad med Björn Lindeblads klokheter i hörlurarna. Han sa ungefär att han vill leva sitt liv utan att behöva säga något han inte kan stå för, leva utan kallprat. Att meningsfulla relationer är prio.

Och jag hoppas att det kan vara möjligt utan att bli skogsmunk. Att det ska gå att hitta en balans där jag inte måste ha ytliga samtal utan att för den skull uppfattas som ointressant, butter, okunnig, oinsatt, dissig osv. vilket jag tänker är faran.